Kvinnor om interreligiös dialog

Jubileumsutställning – Göteborgs interreligiösa råd 10 år

Gustava Adolfa med loggor

Ladda gärna ned utställningsaffischen(pdf) och skriv ut själv!

En utställning blir till

Jag började min tjänst som präst i Domkyrkoförsamlingen i Göteborg i april 2017. Utställningsverksamheten i kyrkan är ett av mina ansvarsområden. Bland det första jag fick höra var att Konstbiennalen hösten 2017, med temat sekularitet, visat intresse för att ställa ut ett konstverk i Domkyrkan. Det visade sig dock att verkets omfång vuxit så mycket att det inte längre fick plats i kyrkorummet(!) Nu var det bråttom. Vad skulle vi göra istället? Skulle vi kunna knyta an till temat sekularitet, kanske genom att visa på mångfalden av religioner i Göteborg?  Skulle vi också kunna visa något som inger hopp i en tid när skillnader i etnicitet och religion används som ursäkt för hat, våld och att bygga murar mot våra medmänniskor?  En fråga jag bar på var: På vilket sätt kan religioner och interreligiös dialog, det vill säga möten och samtal mellan människor med olika religionstillhörighet, vara en resurs för att läka samhällen och världen?

Jag tog kontakt med Göteborgs interreligiösa råds centers samordnare Berit Bornecrantz Dias, och berättade om mina tankar och frågade om de hade någon utställning som skulle kunna passa. Det visade sig att också de planerade en ny utställning för att uppmärksamma sitt 10-årsjubileum. Skulle vi kunna göra något tillsammans? Vi möttes och Berit Bornecrantz Dias berättade bland annat om kvinnodialoggruppen och en skrivarkurs de haft.

Som religiös i Sverige kan man ofta betraktas som ”den andra”. Kvinnor är också, trots jämställdhetsarbete, ”den andra”, inte minst i olika religiösa traditioner. Religiösa kvinnor är ytterst underrepresenterade i media. Vi kom fram till att vi ville ge kvinnor från olika religioner möjlighet att själva få berätta om någon erfarenhet de haft av interreligiös dialog och vad det betytt. Kvinnor med erfarenhet från olika interreligiösa sammanhang bjöds in att delta och vi presenterade vår idé. Responsen var väldigt god och här är några av deras berättelser!

Kvinnorna som deltar i utställningen representerar sex religioner. De är av olika ålder, berättar från olika perspektiv och från olika skeden i det interreligiösa arbetet i Göteborg.

Välkommen att ta del av spännande, utmanande, läkande och berikande möten!

Marie-Louise Bengtsson,
komminister, Domkyrkoförvaltningen

Ladda ned texten som pdf


Agneta Hesselbom

Agneta HesselbomReligionsdialogens väg

Redan innan den tragiska diskoteksbranden i Backa, då 63 ungdomar dog, bildades ett politiskt parti som var emot bygget av Göteborgs Moské. De kom in i Brämaregårdens församlings kyrkoråd. De var väldigt aktiva, knackade dörr och affischerade. När en kvinna ringde på hos mig drabbades jag av “helig vrede”.

– Vad är ni rädda för, undrade jag. Muslimerna vill ju bara ha en lokal att be i.

Det fanns då elva “källarmoskéer”. Jag tog kontakt med Marika Palmdahl, präst i Brämargårdens kyrka, där man startat ett dialogarbete. Vi var kristna och muslimer. Enver var imam från turkiska moskén, sedan var vi två muslimska kvinnor, två muslimska män, Ulrika Brosché som är församlingspedagog i kyrkan, en kristen man, Marika och jag. Vi träffades en gång per månad. Dialoggruppen upplöstes i och med att Enver blev hemkallad till Turkiet, men vi startade en ny. Av de grupper som startade har bara en blivit kvar, Abrahams döttrar. Den har alltid bestått av tre muslimer, tre judar och tre kristna. Jämvikten är framgångsfaktorn, att alla får tala lika länge och att det är lika stor representation.

Det är viktigt att lyssna och att ha ett genuint intresse. Redan 1546 skrev den helige Ignatius av Loyola, i ett brev till sina präster, sju riktlinjer för dialog. En av dem lyder, “Jag ska vara sen att tala, vara lyhörd och lugn så att jag kan leva mig in i och förstå de andras uppfattningar, känslor och önskemål. På det sätter är man bättre i stånd att antingen svara eller vara tyst.”

Dialogarbete är tidskrävande, ofta motigt och det behövs tålamod. Vi måste alltid fortsätta trots svårigheter. Kommer att tänka på dominikanpatern Ignace Bertens bön, översatt av Kaj Engelhart. “Herre, vi ber dig, när vi benämner dig och talar om dig, öppna oss för tystnaden, var oss nära. Och låt oss ta emot och uppskatta den andliga erfarenheten hos de kvinnor och män som går en annan trons väg: att de räddar oss från att tro att vi äger hela sanningen om vem du är, och att vi är satta att försvara den. Bevara oss i den lyckliga ödmjukhet som är tron.”

Ladda ned texten som pdf


Annika Vindare

Hoppet

Året var 1996 och det blev bråk bland ungdomar på Blå Stället i Angered. Oroliga vuxna samlades för att prata om det som hänt och man såg att det fanns religiösa inslag i konflikten. Idén föddes om en förening som över religionsgränserna kunde samla människor som ville motverka våld och arbeta för ett tryggare Angered. Så blev föreningen Hoppet en plats och ett forum för samarbete och engagemang som med tiden allt mer kom att handla om att öka förståelsen för varandras tro. Som präst i Svenska kyrkan på min första tjänst, kom föreningen att påverka mig mer än jag kunde ana. Jag minns de ivriga samtalen vi hade på Caritas lokaler i Hjällbo strax efter mordet på Fadime 2002. Vad skulle vi göra? Vad var religionens och kulturens roll i det som hänt? Vi ordnade en serie öppna föreläsningar om familj, heder och samhällsstruktur för att få igång samtalen och dialogen. För flera av oss som var med då, blev föreningen ett första steg som ledde oss in i fortsatt interreligiöst arbete.

Min kristna tro motiverar möten över gränser och mitt bidrag är att vara engagerad i Göteborgs Interreligiösa Råd. Vi är en brokig samling med olika uppfattningar om livet, om Gud och om vårt uppdrag. Det har blivit allt tydligare för mig att det är just vänskapen som är kittet som håller oss samman och som gör det möjligt för oss att få något gjort. När vi möts och diskuterar aktuella frågor fördjupas våra relationer och vi blir kreativa. Vänskapen gör att vi är rädda om varandra och vi anstränger oss att försöka förstå även om vi står långt ifrån varandra i vissa frågor. Ibland tror jag att vi är lite väl försiktiga men jag upplever att den respekt och värme som finns emellan oss skapar viktiga band som håller över tid. Vi är engagerade för att vi vill vara med och ta ansvar för ett Göteborg som är till för alla. Samtidigt ser vi hur Göteborg dras isär och vi oroas över ett samhälle där människor kommer allt längre ifrån varandra. Vi tror att religionerna är en viktig faktor i samhällsbygget och att mer behöver göras. Därför fortsätter jag att lägga tid och kraft i det arbetet.

Ladda ned texten som pdf


Ariella Lindström

Vänner Oavsett

Som medlem i den Interreligiösa gruppen hade jag chansen att demonstrera för att den nya Göteborgs moské skulle byggas. Jag gjorde det för att jag ansåg att det räcker inte med att säga att religionsfrihet råder i Sverige, utan man ska också göra något. För mig var det viktigt att demonstrera för moskébygget, såsom det var en självklarhet att jag följde den chassidiske rabbinen till Göteborgs kommun för att be om tillåtelse att ha en Chanuka-ljusstake vid Götaplatsen.

I den interreligiösa gruppen möter vi varandra: i medlemmarnas hem, och i gudstjänstlokaler. Vi har lärt känna varandras liv, behov och maträtter, och alltid med ömsesidig respekt. Vi är vänner oavsett vad världens terror och konflikter kan orsaka. Rådets medlemmar är först med att kritisera det onda och att slå vakt om de fina relationerna man har till varandra.

Jag är tacksam att jag kunde följa med på den intressanta resan till Leicester i England, där har vi sett hur var och en får praktisera sin religion med respekt. Leicester står också för inspirationen till det Interreligiösa centret i Göteborg.

Jag är också med den kvinnliga gruppen ”Abrahams döttrar”. Vi är judinnor, muslimer och kristna som brukar träffas och tala om olika ämnen utifrån de olika religionernas synsätt. Vi turas om och är bjudna hos varandra. Annars träffas vi i kyrkans församlingslokal.

Tack vare det Interreligiösa centret fick jag, såsom andra, chansen att besöka många tempel och gudstjänstlokaler som finns i Göteborg med omnejd.

Vi är människor. Vi har olika religioner. Vi tror olika. Såsom vi har respekt för vår egen tro och religion så ska vi också ha respekt för den andres tro och religion.

Jag har varit lyckligt lottad att få vara med, och jag önskar även Dig som läser detta att få ta initiativ och lära känna den andres religion och tro. Det ger glädje och inspiration.

Ladda ned texten som pdf


Bajwa Varinder

Langar

Den utveckling som skett inom mig som sikh efter jag blev medlem i den interreligiösa kvinnodialoggruppen är som en resa till ett fantastiskt framtida samhälle, genom att vi skapar mer tolerans och acceptans för mångfalden. Många av mina farhågor har rasat och fördomar som jag har haft har försvunnit. Träffarna med de olika religiösa kvinnorna har för mig varit att tillbringa kvalitetstid tillsammans. Det jag uppmuntrar mest är att vi äter mat.

Att dela en måltid ger mycket. När vi lagar maten tänker alla på alla. Om maten ska passa för alla måste det bli vegetarisk mat eftersom vi har vegetarianer bland oss och eftersom de religiösa reglerna annars skulle göra att vi inte kunde äta tillsammans. Precis samma som Guru Nanak Dev Ji (1469-1539), vår förste profet, hade tänkt.

Guru Nanak  Dev Ji  den första gurun började med langar (vegetarisk mat) med tjugo rupie. I slutet av fjortonhundratalet, när Guru Nanak var ung, gav hans pappa Mehta Kalu honom 20 rupie, motsvarande i vår valuta idag ungefär ett hundra tusen kronor. Han fick dem för att handla och göra affär med. Guru Nanak hade inget intresse av handel, men däremot tänkte han ut hur han skulle kunna spendera pengarna på ett bra sätt. Han träffade på cirka femtio hungriga sadhus (helgon). Guru Nanak tänkte att det var verkligen den bästa affär. Han ordnade mat (Langar) till alla och serverade maten till sadhuerna och till andra hungriga människor. Guru Nanak kom sedan hem med tomma händer. Hans pappa blev inte glad, men Guru Nanak var nöjd med sin affär. Sikhismen har detta oerhört viktiga element: Langar (frikök).

Sedan dess har Langar funnits och serverats i varje Gurdwara (sikhtempel) eller av enskilda sikher i hela världen. Innan något möte i vår församling äter vi vegetarisk mat (Pehla pangat fer sangat). Tanken är att om man är mätt då blir mötet effektivt.

Ladda ned texten som pdf


Berit Bornecrantz Dias

Att vara tillsammans är en fest

Den rädsla och fobi som rasism är ett uttryck för finns bot för.

Våren 2013 började jag arbeta vid Interreligiösa centret i Göteborg, som då funnits i ett år. Hade tidigare blivit bekant med interreligiös dialog via en kursbok, ”Celebrating Difference”, av Andrew Wingate. Han är präst i Anglikanska kyrkan och initiativtagare till det interreligiösa centret i Leicester, i England. Min kritiska syn på svensk immigrationspolitik, som segregerat mer än integrerat, fick gensvar. Det som förbisetts är religionerna, som i sig är mångkulturella och gränsöverskridande. Det blev en glad överraskning för mig att Andrew Wingate har kontinuerlig kontakt med Interreligiösa Centret. Både religionsdialogen och ekumeniken har gjort framsteg. Lutherjubiléet 2017 markerades av påve Franciskus när han besökte Lunds domkyrka för ett samarbetsavtal mellan R. Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet. Som medlem av Samarbetsrådet för Judar och Kristna ingick jag i en delegation som fick audiens hos påven i juli 2015. Det var då 50 år sedan Andra Vatikankonciliets ”Nostra Aetate” blev en milstolpe för R. Katolska kyrkan. Bannlysningar upphävdes och goda relationer till andra samfund har nu upprättats. Världen har öppnats för dialog.

Från och med 2013 har jag haft den viktiga uppgiften att ansvara för centrets kvinnoverksamhet. Sedan den Internationella Kvinnodagen 2014, har kvinnor från sju religioner samarbetat om arrangemanget. Senast var vi över femtio deltagare som pratade om tvångsäktenskap, visade bröllopskläder och åt en mångkulturell måltid. Kvinnodialoggruppen, som står bakom, har regelbundna träffar i templen. Under åren har vi lärt oss åtskilligt om varandras religioner och traditioner. Under 2016 anordnade jag, med två journalister och integrationsbidrag från kommunen, en skrivkurs för att lyfta fram religiösa kvinnors perspektiv i media. Överlag behöver både kvinnoperspektivet och de olika religiösa perspektiven synliggöras. Vi behöver acceptans och respekt för de vi är.

Ladda ned texten som pdf


Dinah Borenstein

Annorlunda men lika

Jag har varit med i interreligiösa sammanhang sen våren 2012. Då gick jag på mitt första möte med Unga Som Tror, Göteborgs Interreligiösa Centers ungdomsgrupp. Jag minns hur mina fördomar sades emot redan då: Jag åkte dit med en undermedveten inställning om att religiösa människor bara pratar om religion (fastän jag själv, som religiös, har många andra intressen) och blev därför förvånad när prästen och sikhen var inbegripna i ett passionerat samtal…om Zlatan. Det mest minnesvärda under mötet var dock när jag, som hela mitt liv behövt förklara för oförstående sekulära människor hur mina ”konstiga” matregler fungerar, fick full förståelse från en muslim om hur viktigt det är att min mat inte nuddas av icke-kosher mat.

Sedan dess har interreligiösa möten gett mig både bra och dåliga erfarenheter av att träffa människor med andra religioner än min. Allt ifrån en förståelse kring att jag är religiös, som jag inte fått från någon annan än min familj tidigare, till att behöva bemöta deras fördomar, till att få mina egna fördomar ifrågasatta.

Jag har lärt mig att vara ödmjuk inför mina egna och andras begränsningar. Det är lätt att döma andra för att de ställer påståenden, illa förklädda till frågor, till en, men i de interreligiösa sammanhangen jag varit i, blir jag gång på gång påmind om hur jag gör liknande saker själv. Det är lätt hänt att man utgår ifrån att man vet vad någon har för åsikter och intressen, utifrån deras religion och utseende, fastän jag redan trott att jag lärt mig min läxa om att inte göra så. Att man aldrig kan veta på förhand vilken åsikt eller vilka intressen någon har utifrån deras religion. Fördomar kommer automatiskt och är luriga, man måste vara aktivt medveten för att fånga dem.

Jag önskar att fler människor skulle få möjlighet och framför allt ta chansen att lära känna människor som är annorlunda än en själv på något sätt. Man lär sig att hantera olikheter, man upptäcker överraskande likheter och man lär sig så mycket, både om andra och sig själv.

Ladda ned texten som pdf


Julia Carlberg

Trygga relationer

Jag är en person som alltid har varit nyfiken på andra människor och ser mig själv som hyfsat öppen. Trots det kom jag till den interreligiösa dialogen i Göteborg med många förväntningar som är typiska min tradition, Gaudiya Vaishnavism, mer känd som Hare Krishnarörelsen. På mitt första interreligiösa möte i staden blev jag chockad att höra att imamer, rabbiner och präster i Göteborg möttes för att spela fotboll. Jag tänkte; vad är nu detta? Borde inte andliga ledare diskutera teologi, relationen mellan människa och Gud och hur vi kan uppnå världsfred? Jag bar väl på ett visst mått av religiös snobbism (även om jag fortfarande tycker att dessa frågor är absolut essentiella för alla religiösa utövare.)

Dåvarande ordförande och rabbin, Peter Borenstein, tog mig till sidan och förklarade på ett fint sätt; att läget mellan vissa religioner är så känsligt på många ställen i världen, att första prioritet i det interreligiösa arbetet i Göteborg är att steg för steg skapa goda relationer t ex genom fotboll. Tanken är att om en religiös eller etnisk konflikt skulle blossa upp i Göteborg så ska ledarna i församlingarna vara så pass trygga med varandra att de är kapabla att kunna lugna ner och avblåsa kritiska lägen. Jag förstod då poängen med att samlas kring mer neutrala och lättsamma aktiviteter.

Idag, fem år senare har vi dock rört vid många fler ämnen än fotboll (tack o lov.) Personligen har jag deltagit i och lärt av samtal om allt från dans, äktenskapssyn, kvinnliga religiösa hjältinnor, rasism, religion och sexualitet, politik mm

Vad jag har kommit fram till är att dialogen i sig är mycket viktig. Numer ser jag interreligiös dialog som en del av min egen andliga praktik – ett sätt att fördjupa min förståelse av hur Gud har manifesterat sig i människosamhället. Ett sätt att hålla mig själv ödmjuk och empatisk till min omgivning och ett sätt att gemensamt bygga trygga relationer i världen som en plattform för fred.

Bhagavad Gita, helig skrift hos oss, förtäljer att det ytterst sett är glorifierandet av Krishna, Gud, som kan bota konflikter och skapa gemenskap i världen. Min vision är att vi ska utföra detta glorifierande av Gud parallellt; i vår egen tradition och gemensamt med alla väldens religioner för bäst resultat.  Därför, genom att diskutera med Gudshängivna från andra religioner kan vi bli inspirerade och förstå något mer om Guds kärleksfulla natur. Det finns fördomar och sekterism inom alla religiösa traditioner, även i min egen, och det gör inte Gud rättvisa. Krishna är mer magnifik än så!

Ladda ned texten som pdf


Klara Roxbergh

Att öppna för vänskap och möten

När människor av olika religion, etnicitet, politisk inriktning, sexuell läggning och så vidare möts med nyfikenhet och respekt för varandra byggs en grund för ett gott samhälle. Det är vår uppgift att bygga broar och riva murar, för att söka den andres ansikte och mänsklighet. När den andre är okänd för oss riskerar vi att odla fördomar och svälja falska bilder av varandra. Och därifrån är steget till bristande respekt, hat och förtyck inte särskilt långt. Jag hör till Svenska kyrkan och är född i det här landet. Därför är jag en del av majoritetssamhället, normen, den ger mig ett särskilt ansvar att inte låta mitt perspektiv vara det enda. Den som är i minoritet eller är ny i Sverige har andra förutsättningar. Jag vet inte om jag är särskilt bra på att ta in den andres perspektiv, men jag ser att det är mitt ansvar att söka göra det.

Tillsammans kan vi verka för det goda samhället, tillsammans är vi samhället. De interreligiösa mötena har för mig handlat om flera saker. Dels detta att tillsammans verka för det goda, dels att stilla nyfikenhet och väcka ny nyfikenhet. Men det som betytt mest för mig är vänskapen. Först och främst är vi människor som bygger en vänskap. Det är vackert att se min vän tala med kärlek om sin religion. ”Detta är en del av mig, min religion.” Det påminner mig om att det inte är ett åsiktskrig, ingen konkurrens, ingen debatt.

År 2008 fick jag vara med om starten på en interreligiös grupp för kvinnor med knutpunkt i Brämaregården på Hisingen. Det visade sig att alla som var med i gruppen tillhörde någon av de abrahamitiska religionerna, därför valde vi namnet Abrahams döttrar. År 2011 blev jag suppleant i styrelsen för Nordiskt Centrum för Interreligiös Dialog. Och 2017 blev jag suppleant i styrgruppen för Interreligiösa Centret i Göteborg. Möten med människor med annan religion som kommit till Sverige som flyktingar har också betytt väldigt mycket för mig. De flesta av dem lever idag med ett utvisningshot, som berövar dem en känsla av trygghet och förutsägbarhet i livet. Dessa olika interreligösa sammanhang tjänar till att få mötas och omfamna varandra som hela människor. Och till att tillsammans bidra till ett vänskapens klimat i Göteborg.

Ladda ned texten som pdf


Lena Forsberg

Möte bortom orden och teologin

Vi har alla vuxit upp och präglats utifrån olika kulturer, traditioner och religioner, men vi är alla människor med samma behov. Med respekt för andra människors sätt att tolka sitt liv och sin religion har det varit min fullkomliga övertygelse att det måste finnas vägar för kommunikation och dialog över religionsgränserna. Efter alla möten jag haft ute i välden, alltifrån kända teologer i Jerusalem, Muslimska ledare i Kairo samt Koptiskt kristna i Egypten så förstod jag att problemen är större och mer komplicerade än vad man kan förstå och ana. Som pedagog i Svenska kyrkan har jag ofta använt konsten, för att tyda berättelser från våra urgamla skrifter. Berättelser som kan hjälpa oss människor att förstå och tolka det vackra och sårbara livet.

Genom Göteborgs stift som aktivt arbetar med religionsdialog fick jag möjlighet att bygga upp utställningen Gränsland på Röhsska museet 2009. En utställning med bilder och konsthantverk som fångade upp de gemensamma berättelserna i de Abrahamitiska religionerna. Utställningen har vandrat vidare och finns fortfarande kvar och har blivit en plats där människor i alla åldrar och religioner kan mötas i berättelser som föder dialog. I en stor grupp av nyanlända flyktingar går en ung Syrisk man fram till Koranen och sjunger vackert ur den heliga skriften. När jag guidat färdigt och då även berättat om Jesu liv och död, samt om profeten Mahmud så avbröt han mig och sa: ” Det är rätt allt som du har sagt men du får inte säga att Jesus är Guds son”.  Utan att särskilt tänka efter så kom orden: ” JO DET FÅR JAG OCH DET ÄR DU OCKSÅ. Hans ansikte lyste upp i ett leende och allt slutade med en livlig diskussion, där alla i gruppen kunde förenas i budskapet att alla är vi Guds barn och vi är här en liten stund på jorden, och vårt enda uppdrag är att leva och ta hand om varandra för att skapa en bättre värld.

Ladda ned texten som pdf


Margareta Andersson

GUD

GUD har över 100 namn och är ändå en Gud. Guds existens är en förutsättning i de flesta religioner. För mig är Gud energi, vi är energi, allt är energi även materia (M Bohr, A Einstein). Gud är så mycket mer…

När jag fick höra talas om GICK, en förening med kvinnor från olika nationer med olika religioner,blev jag intresserad. Det kändes viktigt. Jag behöver fördjupa mitt Gudsmedvetande och möta andra troende människor.Vi har alla en religion vi tror på, som formar oss. Vi har träffats en gång i månaden och  besökt våra respektive kyrkor, moskéer, tempel. Att mötas i hemmiljö har också bidragit till att föra oss närmare varandra.Vi har mycket gemensamt  och mycket att lära av varandra, kulturellt och mänskligt. Deltagandet under Ramadan, när fastan bryts var en fin stund av gemenskap och en kulinarisk upplevelse.

Till tempel och moskéer går såväl unga som gamla. En fin och sammanlänkande gemenskap och tradition. Jag känner sorg när jag jämför med vår svenska kyrka och vad vi förlorat. Banden har brutits, distansen mellan kyrkans folk och vanliga svenskar ökar alltmer. Många unga vet knappt vem Jesus är och få känner till hans gärningar. Istället influeras de av amerikansk kultur. En avsaknad av andlighet har uppstått. Kroppen görs till tempel med tatueringar, plastikoperationer, klädstilar.

Kyrkan behövs mer än någonsin när otryggheten, våldet ökar i världen och familjebanden luckras upp. Många är rotlösa och saknar väg och mål i livet. Vi behöver goda kristna ledare och förebilder, någonstans att mötas och känna gemenskap och ett nytänkande, en reformation att få med de unga. Den kristna värdegrunden måste bestå.

Alla religioner har något speciellt som attraherar mig. Ser fram mot fortsatta möten med GICK, andlig och själslig utveckling.

Jesus ger uttryck för den sanna, oegoistiska kärleken. Genom Jesus får vi försoning och förlåtelse för våra synder. Jesus värnar om de sjuka, fattiga och svaga. Därför är jag kristen.

Ladda ned texten som pdf


Marika Palmdahl

En interreligiös resa

2007, när Interreligiösa rådet bildades, gjorde vi en gemensam resa som skulle bli betydelsefull. Vi hade ett behov av att samla oss, att lära känna varandra för att kunna arbeta tillsammans. Jag jobbade då med interreligiös dialog på heltid inom Göteborgs stift och var den som hade sammankallat till resan. Bakom oss låg månader av planering inför rådets bildande och många samtal och diskussioner kring vilka som skulle vara med i rådet och vem som egentligen kan företräda vilken grupp människor. Vi skulle göra en segling, från Stenpiren i Göteborg ut till min sommarstuga på Grötö i Göteborgs norra skärgård. I stället för att tala om oss själva utifrån våra titlar och vad vi gjort yrkesmässigt i livet var målet med resan att komma närmare varandra som människor. Vilka människor är betydelsefulla i ditt liv? Den typen av frågor pratade vi om. Det var viktigt att vi lärde känna varandra och det var viktigt att vi kände förtroende för varandra. Jag har märkt genom åren att en av de bästa sakerna att göra för att skapa just detta är att resa tillsammans.

Två minnen som jag bär med mig så tydligt från den här resan är också minnen av respekt och förtroende. En av imamerna vid bönestunden ber om en avskild plats att be på. Min sommarstuga är inte så stor så den plats som fanns ledig var barnens sovrum. Jag känner väl till väderstrecken vid min stuga så jag kunde enkelt peka ut de för mannen som kunde knäböja för att be, där bredvid våningssängarna.

Ett annat glasklart minne från den här dagen är när vi skulle äta middag på öns restaurang. Kocken i  restaurangen kommer ut och ber att få prata med en av imamerna. Det var nämligen så att han hade ett problem. Han och hans flickvän ville gifta sig, men de var från olika länder med olika kulturer och föräldrarna hade motsatt sig giftermålet. Nu bad han om hjälp från imamerna för att prata med familjerna. På resan hem satt de två imamerna från de berörda traditionerna i armkrok och diskuterade problemet som behövde lösas. Senare visade det sig att deras samtal med familjerna också lyckades.”

Ladda ned texten som pdf


Minaj Wedefalk

Två vingar

Att komma från ett land…. där ens religion/tro förnekas och förkastas av landets myndigheter, troende som inte har landets officiella religion trakasseras, fängslas, avrättas med olika falska anklagelser, rätten till högre utbildning fråntas p g a ens tro, …. till ett sekulariserat land där det finns religions/trosfrihet och demokratiska institutioner och jämställdhet var som att komma till ”himmelriket”!  En upplevelse att man har fått sin frihet, respekt och mänskliga rättigheter. Trots religions/trosfrihet här i Sverige sades att religion är något personligt och man ska inte samtala om den.

För några år sedan hörde jag att det finns seminarier där olika religiösa aspekter tas upp från tre världsreligioner nämligen Judendom, Kristendom och Islam. Jag blev intresserad av att delta i dem. Vilken upplevelse att kunna lyssna till föreläsningarna och därefter samtala om ämnet i en öppen atmosfär!  Det var Interreligiösa Rådet i Göteborg som hade anordnat dessa seminarier vilket man ska tacka Rådet för. Utöver seminarier med olika tema har Rådet startat en interreligiös kvinnodialoggrupp där kvinnor från olika trossamfund möts. Vi har regelbundna möte och delar med oss om våra värderingar. Vi har en gemensam knytpunkt utifrån våra religioner… där det finns annat än bara den materiella världen som styr oss … att meningsfulla andliga värderingar finns i alla religioner. Att våga lyssna på varandras tal och tänkande med full respekt. Nu upplever jag att religion inte enbart är personlig utan man kan samtala om den!

Det är en viktig framgång att lyfta upp kvinnorna inom trossamfunden men det finns ännu mycket kvar att göra. Jag önskar att nästa steg för utvecklingen av Rådets arbete ska vara för jämställdhet mellan kvinnor och män vilket ju är en viktig princip också i Sverige.  Jag upplever detta i mitt samfund och tror på att det kommer att förverkligas i hela världen. Enligt ett citat från bahai-skrifter:  ”Mänsklighetens värld har två vingar – den ena är kvinnan, den andre är mannen. Inte förrän båda vingarna är lika starka kan fågeln flyga.”

Ladda ned texten som pdf


Noomi Gustafsson

Mötets magi

För mig är interreligiös dialog möten. Möten där religionen är tillåten och närvarande. Möten som inte alltid måste innehålla det religiösa perspektivet, men där grunden alltid är att religionen i individens liv – och i samhället – är viktig. Tillfällen där fördomar görs om till nyfikenhet och en vilja att lära av “den andre”.

Våren 2015 diplomerade Tillsammans för Sverige 30 unga i åldrar 17-37, från sju olika religioner och livsåskådningar samt tolv olika inriktningar, i vår interreligiösa grundkurs. Det tillfälle som gjorde mest avtryck i mig från utbildningen är när jag och tretton av kursens deltagare, frivilligt träffades vid ett extra tillfälle, för att dela personliga berättelser utifrån religion och identitet. Berättelser om minnen som haft betydelse i ens liv och på hur en ser på religion idag.

Vi satt i en ring i fåtöljerna på Interreligiösa Centret, fikat var uppätet och de som skulle be i anslutning till att tillfället började, var tillbaka.

Jag bad deltagarna tänka på ett minne som haft stor betydelse till att de är de personer de är idag och till att de har den relationen till religion som de har. Därefter gav jag instruktionen att alla som ville fick fem minuter på sig att berätta, vem som helst fick börja och de behövde inte berätta om de av någon anledning inte ville.

Det som hände därefter var rent magiskt.

De berättelser som delades var ytterst privata utifrån religion. Vissa berättade om utsatthet från representanter från religioner som fanns representerade i rummet och andra om utsatthet från det sekulära samhället eller den egna religionen. Denna nerv gjorde att vi som lyssnade kände att vi fick en otrolig gåva, med ett makalöst förtroende i varje berättelse. Den sårbarhet som lyste i berättelserna och det förtroendet vi fick av den som berättade, gjorde oss allihopa otroligt ödmjuka och tacksamma över att fått delta vid tillfället. En av deltagarna sa i den avslutande rundan, vid tillfällets slut; ”Vilken magisk kväll! Det här borde ALLA människor få vara med om! TACK!”

Ladda ned texten som pdf


Tuba Kinali

Dialogens vingslag

Många gånger har bekanta talat om för mig att jag inte bör föra någon dialog med icke-muslimer. Menade de att jag skulle avstå från att göra det Profeten Muhammed gjorde? Menade de att jag skulle låta extremister någon annanstans i världen vara den enda rösten som Du hör om Islam? Ska bara andra (män)niskor som tolkar vår skrift annorlunda än jag föra min talan? Nej. Jag som blågul muslim känner att jag har ett ansvar att agera för att motverka det ömsesidiga hat som får fäste i vår värld. Med dialog som mitt viktigaste verktyg.

Förra hösten gick jag därför med i skrivarkursen Gör din röst hörd på Interreligiösa Centret. Den var riktad till kvinnor som annars är underrepresenterade i media. Ännu mer underrepresenterade är religiösa kvinnor. Jag minns vår första lära-känna-övning. Vi skulle i par intervjua varandra och sedan presentera den andra för resten av gruppen, där jag var den yngsta med stor marginal. Jag blev intervjuad av en äldre dam från ett för mig okänt religiöst samfund. Jag hade aldrig träffat någon tillhörande hennes religion och det verkade som att hon aldrig hade träffat en muslimsk kvinna som av fri vilja bar slöjan. Hon tyckte det var så omodernt att jag omöjligt skulle bära den på eget bevåg. Självklart är jag medveten om att sådana fördomar florerar men det hade aldrig kommit mig så nära. Aldrig tidigare hade jag känt mig så objektifierad som då, men aldrig tidigare hade jag heller upplevt vikten av dialog och smakat på frukterna av det som den dagen. Min nya vän menade inget illa, det vet jag. Jag önskar att fler kunde vara lika nyfikna och öppna för nya perspektiv som hon. Jag är tacksam för att hon gav mig ett tillfälle att göra min egen röst hörd i en fråga som rör mig.

Jag är fullt medveten om att jag inte kan förändra världen. Men likt fjärilens vingslag som kan ge upphov till något kaotiskt långt senare, hoppas jag på att mina vingslag, bland annat i form av dialog kan ge upphov till något harmoniskt i vår och våra barn och barnbarns framtid.

Ladda ned texten som pdf


 

Annonser