Gud och kärleken till djur

Berit Bornecrantz skriver om hur Gudsnärvaron visade sig i hennes barndom.

På den mörka himlen lyser de tusentals stjärnor som är synliga för mig. Det finns förstås stjärnor långt därborta som jag inte kan förnimma. Ser att energi börjar röra sig i gulvita linjer i riktning mot en samlande punkt som är nära mig. Och så där, just i den punkten, föds jag.

delicate-arch-960279_1280
Foto: Flicr//CC BY 2.0

Jag döptes under pingsthelgen, två och en halv månad gammal. Många kristna har under den 2000-åriga kristna historien döpts just vid den tiden.

På Jesu tid firades då högtiden Shavout. Kristendomen anses ha startat när Jesu lärljungar firade Shavout, föll i andehänryckning och började tala i tungor. De förstod och talade plötsligt alla sorters språk.  

I Bibelns Gamla Testamente, den judiska Torah, berättas det om Bileams åsna som kunde tala. Djur omnämns ofta i de heliga skrifterna. Att djur var betydelsefulla skildrar berättelsen om när Jesus räddade ett lamm på sabbaten. Betydelsen understryks av att sabbaten är den viktigaste helgdagen enligt judendomen, dagen då Gud själv vilade från allt sitt arbete efter att ha skapat världen.

Jesus blev, enligt Nya Testamentet, kritiserad för att han räddade lammet på sabbaten. Till Jesu försvar kan sägas att den enda acceptabla anledningen enligt judendomen att bryta sabbaten är ifall det handlar om att att rädda liv. Det var alltså omtvistat bland de skriftlärde om djurs liv hade lika stor betydelse som människors.

Tidigt i mitt liv visade Gud mig att djurs liv har stor betydelse.  

Som 3-åring tyckte jag att jag visste allt. Det var då jag ställde mig frågan: vem är jag? Minns det än, tydligt. Brukade sitta på stenen invid lövträdsdungen och prata med Gud. I stenen hade någon borrat ett hål och fäst en kedja. Den kedjan använde jag som sele när jag låtsades att stenen var en häst som jag red på. Jag hade en inre dialog med Gud som befann sig uppe i himlen framför mig.  

Stenen befann sig intill ladugården och stallet. Till stenen gick jag varje dag. Därfrån gjorde jag utflykter till djuren. Jag var hos korna i hagen. Matade, klappade, badade med dem i sjön, till mammas förfäran. Pappa tyckte dock inte att det var någon fara. Han var mer van vid djur, från uppväxten.

Gick någon gång in i hagen till den folkilskne tjuren och gav honom vatten. På kvällen hoppade han över stängslet. En annan dag tog jag med mig lillebror för att hälsa på tjuren igen. Samma kväll hoppade han ännu en gång över stängslet. Pappa och farbror Gunnar tvingades varje gång ut med lasso för att fånga in den vilde, så jag fick stränga order om att inte vistas i närheten av tjurhagen.

Tog då mig an hackkycklingen i hönsgården. Ville hjälpa den. Sprayade den med mammas dyra parfymer. Borstade näbben på den med min tandborste. Svepte också in den i en av mammas fina sidensjalar. Aj, aj, det gick inte för sig det heller. Fick inte ta kycklingen från hönsgården, men jag lyssnade inte på det örat. Droppen blev när brevbäraren en dag hittade den i brevlådan, därför att jag i all hast hade måst stoppa ner den där när mamma ropat in mig till middag.

I profeten Jesajas bok kapitel 11 vers 6 berättas det att när Gud kommer till jorden och räddar oss ur allt elände:Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem.”  

Jag tror att jag som barn fick en föraning av Paradiset.  

På den mörka himlen lyser de tusentals stjärnor som är synliga för mig. Det finns förstås stjärnor långt därborta som jag inte kan förnimma.

 


Berit Bornecrantz

Annonser