”Vad är det gröna du har på huvudet?”

Tuba Kinali skriver om sin religion islam och vad den betyder för henne.

”Vad är det gröna du har på huvudet?”

Ibland är jag ute och vikarierar i skolan och det är inte ovanligt att en liten 8-åring frågar vad det är jag har på huvudet. 8-åringar är spontana. De är nyfikna. I deras värld finns inga begränsningar, ingen tabu. Ibland är det bra, oftast är det bra, känner jag. Ibland frågar 8-åringen om jag duschar med min slöja, och en annan gång frågar 8-åringen om min pojkvän får se mitt hår. Att jag har en pojkvän har denna 8-åring redan bestämt.

cretaceous-178345_1280
Det är inte min religion som tvingar på mig krav, skriver Tuba Kinali. Foto: Flicr//CC BY 2.0

När jag var 16 år stod jag inför ett gymnasieval och likt många i min ålder stod jag också inför ett identitetsval. Identitetssökande kanske är ett bättre uttryck men jag stod faktiskt inför ett val. Antingen skulle jag börja bära slöja och visa alla att jag är muslim, eller inte. Jag skulle kunna välja att förbli muslim i ”det privata” men jag antar att religionen redan hade en så pass stor betydelse för mig, så pass stor roll för min identitet att jag valde att sätta på mig denna rektangulära tygbit.

Islam betyder mycket för mig. När jag definierar mig själv (för mig själv) och ställer frågan ”vem är du?” så blir svaret ”jag är muslim, jag heter Tuba och sedan en massa annat. Jag tror också att andra först definierar mig som muslim, innan allt annat. Vad är det folk först ser på mig? Ögonfärg? Mitt leende? Min svarta skinnjacka? Nej. Min slöja. Den är oundviklig.

Min religiösa identitet ger mig en otrolig, obeskrivlig trygghet. Jag kan med säkerhet besvara de flesta existentiella frågorna som (män)niskor genom tiderna har grubblat över. Jag vet att det alltid finns Någon som hör mig, oavsett om jag pratar med stora, små eller inga bokstäver alls. Men det finns alltid två sidor av samma mynt. Det känner jag ständigt i min vardag.

Att alla ser mig som muslim och värderar mig sätter höga krav på mig. Att öppet visa min religiositet innebär att jag får en massa påbud och förbud på köpet. Påbud och förbud som inte finns för många andra. Det kan handla om att jag, när jag stiger på bussen känner att jag måste hälsa på chauffören, för att inte uppfattas som oartig. Jag vet att jag inte förlorar något på att jag hälsar på chauffören, men det skapar en trötthet och efter en tid kan det vara droppen som får bägaren att rinna över.  

Det är inte min religion som tvingar på mig dessa krav. Det är inte min religion som tröttar ut mig. Det är min medvetenhet om min omgivning, min medvetenhet om att ständigt bli bedömd och alla osynliga förväntningar som tröttar ut mig. Jag är tyvärr, väl medveten om att det är mer än spontan och oskyldig nyfikenhet som leder folks blickar åt mitt håll när jag stiger på bussen.

Jag kommer fortsätta att le och vara trevlig och att hälsa på chauffören när jag stiger på bussen. Men inte för att jag har ett yttre krav från andra i min omgivning, inte för andras skull utan för Guds och min skull.

Liksom kärleken till Gud och känslan av Hans närvaro kan ge mig gåshud och få mig att rysa, kan oron av att inte vara älskad av Honom få mig att bli tårögd. Jag vet att vägen till att bli älskad av Gud går genom mina medmänniskors hjärtan. Jag vet att jag ska behandla andra så som jag själv vill bli behandlad; med kärlek och respekt.

”Det jag har på huvudet heter slöja. Den har jag på mig för att jag är muslim. Vet du vad muslim betyder?” frågar jag och vi fortsätter vår dialog, med den nyfikna 8-åringen.

Tuba Kinali

Annonser